There's some kinda love, And there's some kinda hate.

Satt och pluggade, när jag, som vanligt, flöt iväg med tankarna.  

Denna gång, eftersom jag fått en smärre chock när jag fått en kommentar på Facebook. 

Omständigheterna runt detta inlägg har ingen betydelse, utan just detta med kommentaren. 

Denna kille hade jag inte hört nått från, ännu mindre sett på minst ett och ett halv år. 

Ännu värre var att sedan dag 1 på gymnasiet hade jag haft ögonen på honom men inte vågat säga nått. 

Under de hela 3 åren sa jag ingenting. 

Ingenting om vad jag kände växa inom mig.

När jag för ett och ett halvt år sedan var ute på Oléo (av alla jävla ställen) var HAN där. 

Lite vuxnare, modigare och en aning berusad, vågade jag faktiskt gå fram och prata lite, och dessutom be om numret (som jag fick). Fast, det va ju såklart inte hans riktiga nummer.. det gick till någon helt annan okänd människa... 

HUR kan man bara göra sådär? Det finns finare sätt att nobba någon på, tex det ÄRLIGA sättet.. 

Jag menar, jag finns ju fortf kvar bland Facebookvännerna. 

Och trots att denna kille betett sig som en idiot, så kan jag inte tycka illa om honom.. Inte ens lite. 

Jag svor den dagen att jag aldrig mer skulle prata med honom, men jag svarade på kommentaren, 

så nu får jag ändra till att inte prata med honom öga mot öga. (det är ju inte så att han längtar efter att prata med mig med antydan på att han uppgav fel nummer) 

Jag kan t o m skoja om situationen idag, men det gör inte mitt hjärta mindre ärrat. Tyvärr.

Och detta är bara en utav många, många saker som ärrat detta lilla, ihop lappade hjärta.
Ett hjärta som inte kan hata, avsky eller tycka illa om någon.

Hur mycket jag än försöker. 

Jag tror det skulle vara skönt att kunna hata någon som gjort en illa, i alla fall ett litet tag. Eller?

There's some kinda love
And there's some kinda hate
The maggots in the eye of love
Won't copulate