Många jobbiga tankar nu. De vill liksom inte släppa taget. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag vill ha det och vilket som är bäst att välja. Jag brottas med känslor som både säger ja och nej, samtidigt! Jag är irriterad och trött på det mesta. Samtidigt vill jag inte ge upp. Det är för lätt att bara släppa allting utan att kämpa. Sånt gör bara fegisar, och det vill jag absolut inte kategorisera mig som. Frågan är bara hur länga man ska vänta på att tankarna ska sansa sig och komma fram till nått. Inre stormar är jobbiga att rida ut och man har andra viktiga saker i sitt liv som behöver fokus.
Läser inför ett seminarie jag missade förra terminen. Det är ett viktigt seminarie, viktiga frågor att diskutera, men studiematerialet väcker hemska minnen. Jag brottas med flashbacks samtidigt som jag vill klara seminariet och bli färdig med min utbildning. Jag ska inte låta det här påverka min utbildning! Jag är färdig med detta, jag har lagt det bakom mig, det är inte glömt, men det är gömt... Har mina misstankar om att det stundande seminariet ligger bakom en del av mina jobbiga tankar. Så fort jag får påminnelse om det förflutna rubbas min balans i nuet. Kaos och oreda med både tankar, känslor och värderingar. Just nu känner jag mig som en urvriden disktrasa. Men det blir bra igen, det brukar det bli.
Får man bara en chans i livet, och om man inte tar den kanske den aldrig kommer igen? Hur vet man vilket beslut som är det rätta? Hur vet man att man inte kommer ångra sig senare? Och kan man då få en andra chans? Är man djärv och modig om man vågar satsa, eller bara dumdristig?
Finaste vän! Jag finns för dig om du behöver - du är stark och jag vet att du kommer ta dig igenom seminariumet, jag vet att det är tufft för dig och det kommer vara tufft, men du får inte ge upp på grund av det. Du kommer bli en underbar sjuksköterska och allt du varit med om gör dig bara starkare i slutändan, du är en stark kvinna! Många som avundas dig :)
SvaraRadera