Jag fick för någon vecka sen höra av en kompis, att hennes kompis tyckte jag var cool. Min reaktion till detta var: JAG?! COOL?! VART DÅ NÅGONSTANS??
Ända sedan lekskolan, har jag alltid varit den annorlunda, den som stack ut. Jag hade en bästa vän i några år, men ju högre upp i klasserna vi kom, desto mer gled vi ifrån varandra. Jag var allt som oftast den som "blev över" när man skulle göra skolarbeten ihop med en kompis. Att eleverna i klassen var udda till antalet gjorde inte saken bättre. Man blev placerad med två stycken och var alltid "den tredje" som var tvungen att vara med, eftersom hon "blev över".
När jag sen började högstadiet, eskalerade såklart känslan av att vara ännu mer felplacerad än jag redan kände mig. Eleverna började nu gruppera sig mer, bildad gäng, eller två och två. Jag var inte ensam om att inte hamna i dessa grupperingar, jag hamnade ofrivilligt i en annan grupp. Den gruppen som bestod av de som "blev över". Vi fick umgås med varandra eftersom ingen annan ville umgås med oss. Jag vill inte direkt påstå att jag inte tyckte om att vara med dem, tvärtom, så här i efterhand är jag glad att det blev så. Jag är fortfarande god vän med flera av dem.
Jag gjorde ett ganska så forcerat försök en gång, att passa in. Det tog massor av energi och i slutändan ändrade det ingenting. Jag hade fortfarande samma stämpel. "Annorlunda". Så jag lade ner försöken. Jag var den jag var, jag är fortfarande den jag är. Det finns inget jag kan göra för att ändra på det. Och nu, när jag ser tillbaka är jag glad att jag alltid varit den jag är. Jag är till och med stolt över den jag är. Jag vågar vara mig själv, säger det jag tycker och gör precis det jag vill. Men jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att någon skulle se upp till mig. Men alla har sina förebilder, även jag har personer jag ser upp till som inspirerar mig. Jag känner mig privilegierad av att vara en person som någon ser upp till. Jag är ju bara jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar